SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skratt`a verb ~de ~t skratt·ar(reflexmässigt) ut­trycka känsla av munterhet eller glädje genom stötvisa ljud i kombination med glatt ansikts­uttryck komm.SYN.synonymgarva 2synonymgrina 2 JFRcohyponymle skratta högtskratta hjärtligthan skrattade gott åt historien”Ha-ha”, skrattade hanhon skrattade så hon nästan grätäv. betr. an­dra ut­tryck för munterhet el. glädjehon skrattade, men ögonen skrattade inteibl. som ut­tryck för an­dra känslorhånskrattahon skrattade bittertäv. i fråga om liknande ljud (el. ansikts­uttryck) hos djurhyenorna skrattade i nattenhästen skrattade med upp­dragen över­läppskrattande skatorskratta (åt ngn/ngt/SATS)skrattar bäst som skrattar sistbäst att inte (själv­säkert) jubla i för­tidoch utsätta sig för besvikelse e. d. när slutresultatet föreliggerhemma­laget hade tagit ut segern i för­skott men skrattar bäst som skrattar sist sedan 1561till sv. dial. skrata ’skrälla’; jfr no. dial. skrata ’kackla; skvallra; skratta högt’ Subst.:vbid1-321263skrattande; skratt