SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1skri`ka substantiv ~n skrikor skrik·anlav­skrika eller nöt­skrika zool.mager som en skrikase1mager 1 sedan 1492Prosadikter från Sveriges medeltidfornsv. skrika; jfr 2skrika
2skri`ka verb skrek skrikit, pres. skriker skrik·eribl. med partikelntill ge i­från sig skrik på grund av smärta, skräck e.d. komm.JFRcohyponymvrålacohyponymropacohyponymryta skrika på hjälphon skrek högt av smärtababyn skrek hela nattenhon skrek till när hon fick syn på ormenäv.tala med hög röst hon skrek genom fönstret att mid­dagen var klarfar­mor hör så dåligt att man all­tid måste skrika i telefonenäv. i fråga om liknande djur­läteskrikande kajoräv. bildligthan var så hungrig att det skrek i magenbromsarna skrek och två svarta hjul­spår bildades bak­om bilenspec. i ut­tryck för trängande behovhuset skrek efter en renoveringskrika (efter/åt ngn/ngt), skrika (ngt/SATS), skrika (till)skrika som en stucken gris skrika högthan hade fruktans­värt ont och skrek som en stucken gris sedan 1590nord. ord av ljud­härmande urspr.; jfr skria, skrocka Subst.:vbid1-321495skrikande; skrik