SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1skäl`va verb skälvde äv. skalv, skälvt, pres. skälver skälv·ero­frivilligt ut­föra (stora) snabba svängande rörelser med (del av) kroppen NollJFRcohyponymdarracohyponymdallracohyponymskaka 1 skälva av fruktangå på skälvande benäv. ngt ut­vidgattala med skälvande röstäv. i fråga om liknande rörelse hos ngt icke-levandehuset tycktes skälva när lång­tradarna dånade förbiäv. i en typ av tids­uttryck, ofta för att an­tyda ve­modig stämning e.d.i pres. part. det gamla årets sista skälvande minuterskälvasedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. skiälva; av o­visst urspr. Subst.:vbid1-324075skälvande, vbid2-324075skälvning; 2skälva
2skäl`va substantiv ~n skälv·anan­fall av kraftiga darrningar med.JFRcohyponym2frossa skytteskälvafå/gripas av stora skälvanbli mycket rädd eller nervösen publik på 30 000 kan göra att vissa hästar får stora skälvan sedan 1400-taletEtt forn-svenskt legendariumfornsv. skiälva; till 1skälva