SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1skön adjektiv ~t 1full­ändat vacker ofta enl. ngn genom­tänkt estetisk princip; om person el. annan före­teelse admin.JFRcohyponymvacker 1cohyponymfager bildskönformskönnaturskönunderskönen skön ynglingsköna kvinnorut­sikten var skönhon var vacker, ja nästan skönklassiskt sköna skulptureribl. substantiverat, dels om kvinna, dels om skönheten (i konsten)Min sköna, får jag lov?han älskar det sköna i konstenäv. om ngt som är njutbart för hörselnBeethovens sköna Pastoralsymfonihennes sköna sopranskön (att+V)de sköna konsternasekonst 2 sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. skön ’vacker; an­genäm; behaglig’; av lågty. schön ’strålande; vacker; präktig’; grundbet. ’iögon­fallande’; besl. med skåda; jfr skona, änskönt 2som känns eller upp­levs som behaglig och till­talande om före­teelse admin.JFRcohyponymangenämcohyponymmysig en skön fåtöljsköna semester­dagar i solenen skön revanschkonst och musik i skön föreningäv. om person vars egenskaper man upp­skattarvard.hans tjej är så skönäv. iron.det var just en skön historiahan har några sköna juveler i sin klassskön (för ngn) (att+V)sedan mitten eller senare hälften av 1400-taletHelige mäns lefverneSköna Helena.Svensk titel på operett av Jacques Offenbach (1864); med parodi på den antika sagan om den vackra drottningen Helena som av Paris lockades att överge sin make och följa med honom till Troja
2skön substantiv, ingen böjning, neutr. ungefärlig bedömning (i av­saknad av säkra data) NollJFRcohyponymgottfinnandecohyponymtycke 1cohyponymbehag 1 skönsmässigskönstaxeravälja efter eget skönsedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. skyn ’ur­skillning; in­sikt’; jfr skönja