SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
snut substantiv ~en ~ar snut·en1polis vard., ned­sätt.samh.akta er, snuten kommersedan 1904till snut 2 2näsa eller mun vard.; mindre brukl.med.håll snuten!sticka snuten i ngtsedan 1674sv. dial. snut(a) ’nos; (spetsig) näsa’; gemens. germ. ord; besl. med dumsnut, schnauzer, snusa