SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1spru`ta substantiv ~n sprutor sprut·anbehållare med smalt mun­stycke för koncentrerad över­föring av vätska till viss plats hush.brandsprutasärsk. om kanylförsedd så­dan som an­vänds in­om sjuk­vårdeninjektionssprutahan var rädd för sprutorsköterskan stack försiktigt sprutan i armenäv. om det medicinska inne­hålleten smärt­stillande sprutaen lugnande sprutata en spruta mot influensaen spruta (ngt), en spruta (av/med ngt)sedan 1538till 2spruta
2spru`ta verb ~de ~t sprut·ar1ibl. med partikelnut häftigt strömma ut i stråle om vätska NollJFRcohyponymforsacohyponymströmma blodet sprutade (ut) ur såretvattnet sprutade ur fontänenäv. om annat än vätskaelden sprutade ur drakens näs­borrarsanden sprutade om bil­däcken vid riv­startenspruta (ut) (ngnstans)sedan 1635sv. dial. spruta; trol. av ljud­härmande urspr.; besl. med sprej, spröt 2få (vätska) att fara ut i stråle med hjälp av slang med tryck i e.d. NollJFRcohyponymspola 1 brand­männen sprutade vatten på det brinnande husetäv. med avs. på annat materialvulkanen sprutade eldäv.bespruta spruta buskarna mot skade­djuräv.ofta med partikelnin injicera spruta in något lugnande i armenäv. bildligt, särsk. för att ut­trycka myckenhet, intensitet o.d.hon full­komligt sprutade hat och förtvivlanspruta (in) ngt (ngnstans)sedan 1685Subst.:vbid1-337771sprutande, vbid2-337771sprutning; vbid3-337771sprut (till 1)