SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1stad substantiv ~en vard. stan, plur. städer [stä´d-] stad·en1(vanligen) större, mer betydande tät­ort förr med spec. ställning och spec. rättigheter och skyldigheter; nu­mera inte som särsk. kategori i administrativa samman­hang geogr.samh.JFRcohyponymkommun 1cohyponymby 1cohyponym1ort 1 stadskärnastadsparkstadsvapenförstadhamnstadhuvudstadmiljonstadsmåstadstorstadvärldsstadstadens centrala delarklyftan mellan land och staden stad som pulserade av livdom­kyrkan syns över hela stadenut­sikt över stadenäv. om visst om­råde in­om så­dan enhetinnerstadvillastadGamla stanspec. om centrum av så­dan enhetmed best. f. sing.stan åka in till stan och handlahan var ute på stan och roade sigden eviga staden Romden eviga staden har mycket att erbjuda för den historiskt intresserade den heliga staden Jerusalemsom alla an­dra besökare i den heliga staden skulle hon upp på Oljeberget öppen stadstad som saknar befästningar och militära an­läggningaroch därför enl. folkrätten inte får bombarderas m.m.sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. staþer; av lågty. stat med samma betydelse; av samma urspr. som 1stad 2 2vanligen i sammansättn. plats för viss verksamhet rum.verkstadäv. om plats där en person känner sig hemma, trygg e.d.högt.fristadhon kände inte att hon hade någon varaktig stad på jordensedan 1000-taletrunsten, t.ex. Villberga, Upplandrunform staþi (dat.), fornsv. staþer; gemens. germ. ord, urspr. ’uppehålls­ort; bo­stad’; bildat till 2stå; jfr kvarstad, stadfästa, åstad
2stad substantiv ~en ~er stad·enkant på väv handarb.stadkantstadvändasedan 1541jfr fornsv. stadh ’åkerkant’; sv. dial. stad ’åkerkant; strand­kant; kant på väv’; trol. av samma urspr. som 1stad 2