SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sti´pel substantiv ~n stipler stipl·ervanligen plur. en­dera av två bladlika bildningar som sitter vid ett blads fäste i stjälken och ut­gör skydd för knopp el. skott, bereder näring m.m.; hos vissa växter, t.ex. ärt­växter och rosor bot.JFRcohyponym1snärp stipelslidasedan 1751av lat. stip´ula ’halm; strå’