SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
stolthet [stål`t-] substantiv ~en stolt·het·endet att vara stolt psykol.känna stolthethon lyste av stolthet när hon tog emot prisetspec. med bi­betydelse av värdighethans stolthet förbjöd honom att med­ge att han hade felhon svalde stoltheten och bad om ur­säktäv. med ton­vikt på känslans yttringhon talade med stolthet i rösten om sina barnhan visade, inte utan en viss stolthet, sina medaljeräv. om före­målet för denna känslastadens stolthet, det framgångs­rika fotbolls­lagetstolthet (över ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1536jfr fornsv. stolthet ’ståt, ståtligt upp­trädande’