SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
stubi´n substantiv ~en ~er stub·in·entunn sträng som an­vänds för an­tändning av spräng­kapslar och spräng­ämnen tekn.stubintrådkrutstubintända stubinenha kort stubinlätt bli argvard.när hon har lågt blod­socker har hon kort stubin på stubinengenastvard.de var trötta och somnade på stubinen sedan ca 1815av ita. stoppino ’veke; tänd­rör; stubin’; till lat. stupp´a ’blånor’; idiomet stubinen är trol. en om­bildning av stubben