SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
stång`a verb ~de ~t stång·arstöta (mot ngt) med horn eller huvud särsk. om tjur Nollhan blev illa stångad av tjurenstånga ngn/ngt, stånga mot ngtstånga sin panna blodigsepanna 3 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. stanga; till stång Subst.:vbid1-347436stångande, vbid2-347436stångning