SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sven´ substantiv ~nen ~ner svenn·en1ung man åld.yrk.spec. (förr)pojke eller man som genom­gått första skedet av riddarutbildning JFRcohyponymriddare 1 spec. äv.tjänare sedan 1000-taletrunsten, Bjälbo, Östergötlandrunform suain, fornsv. sven, svän ’gosse; ung man; tjänare; väpnare’; gemens. germ. ord, trol. med grundbet. ’frände’ 2pojke eller man som än­nu inte haft sexuellt um­gänge åld.psykol.yrk.sedan 1575