SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1söm´ substantiv ~men ~mar sömm·ensamman­fogning av tyg- eller skinnstycken e.d. med nål och tråd handarb.fällsömkedjesömsidsömsy sömmarsprätta upp sömmennylon­strumpor med sömrocken gick upp i sömmarnaäv. ngt ut­vidgatsutur syna ngn/ngt i sömmarna noga under­söka ngn/ngtett an­tal ministrar riskerade att få sina affärer synade i sömmarna sedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. sömber ’söm; sömnad’; gemens. germ. ord; bildn. till sy
2söm´ substantiv ~met äv. ~men, plur. ~, best. plur. ~men sömm·etspik med av­smalnande huvud, för fast­spikning av häst­sko jordbr.sömhålsedan 1479Skrå-Ordningarfornsv. söm; nära besl. med 1söm