SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tabb`e substantiv ~n tabbar tabb·eno­nödigt fel begånget genom tank­löshet e.d. komm.JFRcohyponymblundercohyponymmisstagcohyponymfadäscohyponymgroda 2cohyponymlapsus dundertabbehan gjorde en svår tabbe och fick ge upp partietsedan 1921till sv. dial. tabbe ’tölp; våp; en­faldig karl’, till tabbig ’dum; våpig’