SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
taberna´kel substantiv tabernaklet, plur. ~ el. tabernakler, best. plur. tabernaklen el. tabernaklerna tabern·akl·et1typ av helgedom urspr. om israelernas flyttbara helgedom under öken­vandringen relig.ibl. äv. (särsk. förr)frikyrkokapell sedan ca 1525Den Svenska Tidebokenav lat. taberna´culum ’tält’, till taber´na, se taverna 2sakraments­hus arkit.relig.sedan 1790