SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
titel [tit´-, ti´t-äv.ti`t-] substantiv ~n titlar titl·ar1beteckning som an­ger (ngns) värdighet, kompetens eller yrke och kan an­vändas som tillägg till (eller ersättning för) namnet vid till­tal el. om­tal; ofta inte samman­fallande med yrkes­beteckningen; ofta en­bart som hedrande beteckning utan direkt inne­håll samh.titelsjukahederstitelkungatiteltiteln fil. drprinsen till­delades titeln Hertig av Värm­land”Mäster” var den gängse titeln för hant­verkarnaett sände­bud som har rätt att an­vända titeln ambassadöräv. (i sport­sammanhang)mästarvärdighet titelförsvararetitelmatchsäkra en titelförsvara sin titelhan lyckades vinna sin femte raka titel i Wimbledonlägga bort titlarna(ömse­sidigt) över­gå till tilltals­ordet ”du”i vissa sammanhangmest histor.att lägga bort titlarna och bli du med var­andra var ett tecken på förtrolighet sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. titil; av lat. tit´ulus ’etikett; över­skrift; titel’; jfr tilde 2namn på (del av) skrift eller annat litterärt eller konstnärligt verk vanligen ut­görande en koncentrerad beskrivning av inne­hållet allmän kulturbok.JFRcohyponymrubrikcohyponymöverskrift titelsidaboktitelfilmtiteloriginaltitelen passande titeltiteln på boken är ”Handbok i lexikografi”hans memoarer fick den talande titeln ”Längesen”en tavla med titeln ”Konungarnas tillbedjan”ibl. äv. med tanke på verket självt, särsk. om bokförlaget ger ut tio nya titlar till höstentiteln (på ngt)sedan 1554