SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1to´rn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en torn·ethög och smal byggnad eller byggnads­del (eller annan konstruktion) med ngn funktion som har naturligt sam­band med höjden; vanligen inte om fri­stående byggnad för boende arkit.spel.tornspiratornurfyrtornhopptornutsiktstornvakttornvattentornkyrkans torn är 120 meter högtklockan i tornet slog femslottets tinnar och tornäv. om en schack­pjäs med denna formtorndraghan offrade tornet och satte mattsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. torn; via lågty. torn av lat. turr´is med samma betydelse
2to´rn substantiv ~en ~ar torn·enhårt, spetsigt ut­skott på växt som upp­stått genom om­bildning av annat organ (t.ex. skott el. blad) bot.JFRcohyponymtagg bladtornstamtornsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. thorn ’törn­tagg; törn­buske’; gemens. germ. ord, urspr. trol. ’ngt styvt, stelt’; jfr dorn, hagtorn, liktorn