SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tras`ka verb ~de ~t trask·argå ngt vårds­löst och klumpigt Nollbarnen traskade med utan att klagapojkarna traskade mot­villigt i väg till skolanäv. försvagatpromenera han tycker om att traska i skogentraska (ngnstans)traska patrull(o)sepatrull sedan 1617trol. av ljud­härmande urspr.; jfr patrask Subst.:vbid1-367156traskande; trask