SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tribu´t substantiv ~en ~er trib·ut·en(officiellt) på­bjuden av­gift av typen skatt, skade­stånd e.d. ekon.samh.segrar­makten av­krävde de besegrade en kännbar tributäv. om mer fri­villigt bi­dragäv. bildligthyllning de gav den döde kamraten sin tribut vid gravenibl. äv. i ut­tryck för negativ följd av på­frestning e.d.det hårda tempot i loppet krävde sin tribut och många tvingades brytasedan 1520brev från biskop Hemming Gadd till Stockholms stad med försvar mot beskyllning för förräderi (Styffe)via ty. av lat. tribu´tum ’skatt’, till tribu´ere ’till­dela’; jfr attribut, distribuera, kontribuera