SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1tru`ga verb ~de ~t trug·aren­träget (försöka) över­tala till ngt handlande, särsk. till att ta för sig av mat och dryck komm.hon trugade dem att ta en kaka tillde fick truga honom (till) att ställa upp som ord­förandehon var trött på att truga och fjäskaofta med ton­vikt på resultatet av över­talningenmed partikel, särsk.av, i, på försäljaren trugade på dem en ny damm­sugarede fick truga i honom matenfrälsnings­soldaten trugade av dem en femmatruga ngn (till ngt/att+V), truga ngn (att+V), truga på/i/av ngn ngtsedan 1430-taletProsadikter från Sveriges medeltidfornsv. þruga ’hota; tvinga; truga’; nord. ord, besl. med trycka Subst.:vbid1-368868trugande, vbid2-368868trugning; trug
2tru`ga substantiv ~n trugor trug·antryga Nollsedan 1819