SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
trumf substantiv ~en, plur. ~ el. ~ar, best. plur. ~en el. ~arna trumf·en(kort i) färg som vid en kortspelsomgång till­delas större värde än de övriga så att dess lägsta kort är mer värt än det högsta i de övriga färgerna spel.trumfkorthjärter blev trumfSyd stal med sin sista trumfofta bildligt i ut­tryck för för­delaktigt läge el. effektivt medelmot­parten hade många trumf på hand i förhandlingarnafolkets offer­vilja var det lilla landets enda trumf i krigetsedan 1684via ty. av medeltidslat. trium´phus ’ett slags spel med målade kort’; samma ord som triumf