tryckår: 2009
um`bära
verb umbar umburit, pres. umbär
um|bur·it●klara sig utan
NollJFRcohyponymförsakacohyponymundvara
hon arbetade för att barnen skulle få allt det som hon själv fått umbära i hela sitt livumbära ngn/ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. unbära, umbära ’umbära; mista; försaka; undgå’; av lågty. umberen, untberen ’sakna; umbära’; jfr undvara
Subst.:umbärande
