SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
un`derbetyg substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en under|­be·tyg·etbetyg som an­ger o­tillräckliga kunskaper, färdigheter eller arbets­insatser nu­mera ej i pedag. fack­språkkomm.pedag.JFRcohyponymöverbetyg han fick underbetyg i två ämnen och tvingades läsa extra på sommarenäv. bildligt om (ngt som motiverar) negativt om­döme i all­mänhet20% av de till­frågade gav regeringen underbetygunderbetyg (i ngt)sedan 1884