SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`tbrytning substantiv ~en ~ar ut|­bryt·ning·en1lös­görande av ngt som en separat enhet ur en större (samman­satt) helhet e.d. Nollspec. mat.ut­trycket ab+ac om­vandlas genom utbrytning till a(b+c)utbrytning (av ngt)sedan 17342det att bryta sig ut samh.sociol.utbrytningsförsöken farlig utbrytning ur bil­könen utbrytning (ur ngt)sedan 1694