SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`tmärka verb utmärkte utmärkt, pres. utmärker ut|­märk·er1ofta lös förb., semärka ut 1 förse (gräns e.d.) med tecken för igen­känning eller identifiering komm.SYN.synonymange 2 JFRcohyponymmärka 1 utmärka ledenutmärka en gränsutmärka ngtsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. utmärkia 2äv. lös förb., semärka ut 2 ut­göra tecken för igen­känning eller identifiering av NollSYN.synonymange 2 en liten minnes­sten utmärker platsen där NN mördadesutmärka ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3vara typisk för NollSYN.synonymkänneteckna JFRcohyponymkarakterisera den instabilitet som utmärker många länder i Afrikasorg­löshet är hans mest utmärkande dragutmärka ngn/ngtsedan 17444ge (en heders­betygelse) åt komm.samh.JFRcohyponymhedra 1 han utmärktes med Vasa­ordenutmärka ngn (med ngt)sedan 1747Subst.:vbid1-382941utmärkande, utmärkning