tryckår: 2009
vak`ta
verb ~de ~t
vakt·ar●skydda (ngn eller ngt) genom att hålla sig nära och vara beredd att ingripa
mot ev. fara
mil.samh.JFRcohyponymbevaka 1
vakta ingångende vill ha en hund som kan vakta huset○äv. med avs. på det farligaskydda mot fara från
ngn/ngt, genom att hålla sig beredd att ingripa
vakta en fångevakta elden○äv.hålla uppsikt över
vakta barnenvakta får○spec.med prep.på
kontrollera
vakta på sina arbetskamratervakta på sina känslorvakta (på/över) ngn/ngtvakta sin tungasetunga 1
sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. vakta; av lågty. wachten med samma betydelse; till vakt
Subst.:vbid1-385536vaktande;
vakt
