SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vak`ta verb ~de ~t vakt·arskydda (ngn eller ngt) genom att hålla sig nära och vara beredd att in­gripa mot ev. fara mil.samh.JFRcohyponymbevaka 1 vakta in­gångende vill ha en hund som kan vakta husetäv. med avs. på det farligaskydda mot fara från ngn/ngt, genom att hålla sig beredd att in­gripa vakta en fångevakta eldenäv.hålla upp­sikt över vakta barnenvakta fårspec.med prep. kontrollera vakta på sina arbets­kamratervakta på sina känslorvakta (på/över) ngn/ngtvakta sin tungasetunga 1 sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. vakta; av lågty. wachten med samma betydelse; till vakt Subst.:vbid1-385536vaktande; vakt