SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1vart adverb till vilken plats som in­ledning till direkt el. indirekt fråga Nollvart ska du gå?hon frågade vart kusinerna hade tagit vägenäv.i vilken riktning vart sprang han?sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. hvart, till hvar ’var’ och at ’åt’
2vart substantiv, ingen böjning, n-genus i vissa ut­tryck och sammansättn. ngt stycke i god­tycklig riktning ofta i nekande samman­hang; konkret el. abstrakt Nollingenvartnågonvarthon kom ingen vart med broderietsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. nokon vart ’någon vart’; vart bet. urspr. ’vänd emot’; jfr lovart, vedervärdig