SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ve`dersakare substantiv ~n äv. vard. vedersakarn, plur. ~, best. plur. vedersakarna veder|­sak·ar·enständig (menings)motståndare jur.yrk.JFRcohyponymoväncohyponymrival hans argaste vedersakaresedan 1545efter ty. Widersacher med samma betydelse, urspr. ’som har rätts­sak mot ngn’