SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ve`um substantiv, ingen böjning ve·umsociol.varg i veumsevarg 1 sedan 1737av isl. urspr.; gammal dativ plur. till fornsv. -vi ’helgedom’; frasen varg i veum betydde urspr. ’rövare i helgedomen’; jfr varg i bet. ’dråpare’