SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vink substantiv ~en ~ar vink·enrörelse med öppen hand i luften vanligen för att till­kalla el. av­färda ngn komm.vakterna gick ut på en vink av presidentenäv. bildligt, spec. om an­tydd önskanen fin vinkhan väntade sig att de skulle lyda hans minsta vinkvärdinnan tittade på klockan, men gästerna förstod inte vinkenspec. äv. om an­tydd upp­lysning el. an­visningJFRcohyponymantydan 1 tränarens råd och vinkarhon gav eleverna en vink om hur de skulle göraen vink (om ngt/att+V/SATS)sedan 1715; 1635 i bet. ’an­tydan’till vinka