SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vink`a verb ~de ~t vink·arröra öppen hand tämligen snabbt upp och ner eller i sid­led i luften som hälsning, för att få upp­märksamhet el. för annat med­delande komm.JFRcohyponym1vifta hon vinkade åt dem genom fönstrethan vinkade efter en taxiäv. som signal med flagga e.d.ibl. med partikel, t.ex.in särsk. sportlinje­domaren vinkade att bollen var över linjenhan vinkades in i depån för tekniskt felvinka (till/åt ngn) (SATS), vinka (till/åt ngn att+V), vinka (på ngn), vinka (in ngn/ngt)inte ha ngt att vinka påinte ha mycket till sitt förfogandede har inte mycket tid att vinka på efter­som projektet ska vara klart in­om tre månader sedan 1526av lågty. winken ’ge tecken; blinka’, urspr. trol. ’böja; vika åt sidan’; besl. med vank, vinkel Subst.:vbid1-391630vinkande, vbid2-391630vinkning; vink