SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vir`vel substantiv ~n virvlar virvl·ar1rund eller spiral­formad bildning av (visst) hastigt kretsande, rörligt material mest vätska el. gas fys.kläd.rökvirvelströmvirvelår­tagen bildar virvlar i vattnetvirveln när bad­karet tömsäv. med ton­vikt på själva rörelsenlöven dansade i virvlar på gräs­mattanäv. om ställe i hår­botten där hår­stråna växer åt o­lika hållhan har en virvel i nackenäv. bildligt med ton­vikt på det hastiga och o­kontrolleradeofta plur. nöjesvirveli dansens virvlarsedan senare hälften av 1300-taletHästläkedom i En Antecknares Samlingarfornsv. hvirvil; gemens. germ. ord, bildat till värva i bet. ’vända sig om­kring’ 2serie av jämn­starka, mycket snabba slag som slås på slag­instrument o.d. musiktrumvirvelhan slog en virvel på trummanhon slog en nervös virvel med fingrarna mot bordetsedan 1730