SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1viss`la verb ~de ~t vissl·arfram­bringa ett högt, pipande ljud genom att blåsa luft mellan rundade och samman­dragna läppar komm.musikbusvisslavissla en glad melodivissla efter flickorvissla mellan tändernaäv. om natur­företeelser, före­mål e.d. som fram­bringar liknande ljudkaffe­pannan vissladevinden visslade i telefon­trådarnavissla (ngt), vissla (efter/på ngn/ngt)sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. hvisla; ljud­härmande Subst.:vbid1-392662visslande, vissling Kan du vissla, Johanna? Javisst kan jag de’.Visa av Åke Söderblom (musik Sten Axelson), 1932
2viss`la substantiv ~n visslor vissl·ansignal­anordning som kan ge i­från sig kraftiga visslingar på båt, tåg, fabrik etc. komm.musikfabriksvisslatågvisslaångvisslaång­strålen stod rakt upp ur visslanäv.vissel­pipa sedan 1858