SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vi`te substantiv ~t ~n vit·eträttslig på­följd för person som bryter mot en bestämmelse eller inte full­gör viss förpliktelse vanligen i form av ett slags böter jur.JFRcohyponymskadeståndcohyponymäventyr 2 vitesbeslutvitesföreläggandeman beslöt om ett vite på 50 000 för att bygget startats utan igångsättnings­tillståndspec. i ett juridiskt ut­tryck för hotföre­taget blev vid vite å­lagt att minska ut­släppensedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. vite ’straff; böter’; jfr oförvitlig, tillvita