SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
å`ka verb åkte åkt, pres. åker åk·er1färdas med visst for­don el. viss far­kost; ofts som passagerare; särsk. (och urspr.) betr. for­don på hjul el. medar men äv. all­männare trafik.JFRcohyponym2fara 1cohyponym1köra 1cohyponym2resa 2 gratisåkanöjesåkasamåkatjuvåkaåka kälkeåka bussåka tunnel­banaåka efter hästaråka släde till jul­ottanhon fick åka med en arbets­kamratåka charter­flyg till Mallorcaibl. äv. med egen arbets­insatsåka skrid­skorde åkte cykel till badetäv. utan färd­medelJFRcohyponymåka 2 åka kanaåka (ngt) (ngnstans), åka (i/med/på ngt) (ngnstans)åka på pumpensepump åka på tummensetumme åka snålskjutssesnålskjuts sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. aka; nord. ord med grundbet. ’köra; driva’; besl. med lat. ag´ere ’driva’, i agera 2ibl. med partikel, t.ex.ner, upp (o­önskat) förflyttas genom glidning mot visst under­lag; om person el. före­mål JFRcohyponym2halka han halkade och åkte på baken tvärs över det ny­bonade golvetmössan åkte ner i pannanäv. i fråga om annan o­kontrollerad rörelserull­gardinen åkte till väderskjolen åkte upp över knänaåka (ner/upp) ngnstanssedan 1658Subst.:vbid1-399197åkande, åkning