SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ås substantiv ~en ~ar ås·enlång­sträckt, inte allt­för hög, upp­höjning av jord­ytan vanligen utan allt­för branta sidor; ofta av löst material geogr.JFRcohyponymbergcohyponym1kulle åsbrinkåskamåsryggHallandsåsenSöderåsengrusåsmoränåsrullstensåsen skog­klädd åsde blånande åsarna i fjärrande tog stigen längs åsens krönäv. om bergrygg e.d.bergåsmolnen nästan snuddade vid den högsta åseni sammansättn. äv. bildligt om längs­gående högsta kant på tak e.d.JFRcohyponymtaknock ryggåsstugatakåssedan 1309 (i ort­namn)testamente upprättat av Bengt Bossons tjänare Jakob (Svenskt Diplomatarium)fornsv. as; trol. samma ord som fornsv. as ’tak­ås’, gemens. germ. ord av o­visst urspr.