SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ås`ka substantiv ~n åskor åsk·anväder som känne­tecknas av blixtar och kraftigt knallande eller mullrande ljud meteorol.åskhimmelåskknallåskan gickdet var åska i luftenåskan mullrade hot­fullt i fjärranåskan rullade in från syd­ostmulet och regn­skurar, lokalt med åskahan var rädd för åskaäv. med tanke på blixtenåskledaretänk om åskan slår ned!ofta bildligt om liknande kraftigt ljud- el. ljus­fenomenapplådåskaåskorna från det grova artillerietspec. med ton­vikt på det hot­fulla, skrämmande etc.krigets åskorsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. asikkia, asäkia; till 2as (asaguden Tor) och åka
2ås`ka verb ~de ~t åsk·ari opers. konstruktion vara åska meteorol.det åskade och blixtradeåskasedan 1774Subst.:vbid1-400260åskande; 1åska