SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ä`rekränka verb ärekränkte ärekränkt, pres. ärekränker äre|­kränk·ervanligen part. (försöka) förstöra det all­männa an­seendet för ngn; vanligen genom att i ord an­gripa veder­börandes handlingar e.d. komm.JFRcohyponymförolämpacohyponymsmutskasta en ärekränkande insinuationhan an­såg sig ärekränkt av tidnings­artikelnärekränka ngnsedan 1761Subst.:vbid1-402613ärekränkande, ärekränkning