SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ö substantiv ö:et, plur. ö:n el. ö, best. plur. ö:na tjugonionde och sista bok­staven i det svenska alfabetet Nollsedan 1717urspr. ett o med ett litet e över; jfr ä
2ö substantiv ~n ~ar ö·arland­område som på alla sidor om­ges av vatten mest om inte allt­för litet om­råde; dock inte om kontinent geogr.JFRcohyponymholmecohyponym2skär 1 ögruppkorallösemesteröskärgårdsösöderhavsövulkanöen o­bebodd öde simmade ut till önen bro ut till önvid hög­vatten blir yttersta delen av udden en öAustralien brukar inte räknas som en ö utan som en kontinentäv. bildligt om av­skilt konkret el. abstrakt om­råde e.d.kullen bildade en ö i ett ofantligt vete­fältinsulin ut­söndras från de s.k. Langerhansska öarna i bukspott­körtelnför honom ut­gjorde familjen en ö av trygghet i en o­säker världsedan 1000-taletrunsten, Karlevi, Öland (Nilsson)runform u, fornsv. ö; gemens. germ. ord med grundbet. ’land in­vid vatten’; besl. med 2å Ingen människa är en ö; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.Efter en predikan av den eng. prästen och författaren John Donne (1573–1631); anv. som motto i Ernest Hemingways roman Klockan klämtar för dig (1940; svensk övers. av Thorsten Jonsson) Beträffande problem av typen i/på Island, se stilruta för i.