SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
öm´ adjektiv ~t ~ma ömm·are1som vållar smärta vid beröring eller rörelse om (del av) kropp; på grund av sjukdom, skada e.d. admin.med.JFRcohyponymond 3 ömfotaden öm tummehon höll om sin ömma käkehan kände sig öm i hela kroppen efter vurpanäv. om ngt som lätt tar skadaömhudadett ömt tand­köttäv. bildligt, spec. i fråga om själslig känslighetsamvetsömhon har ett så ömt skinn att hon aldrig skulle tåla en till­sägelsehan måste ha trampat på någon öm tå med sin replik, efter­som hon blev så irriteradspec. äv. i fråga om logisk svaghet e.d.hon satte fingret på en öm punkt i hans resonemangöm (i ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ömber ’usel; öm­tålig; med­lidsam’; nordiskt ord med grundbet. ’usel; o­lycklig’; av o­säkert urspr. 2som har och ut­trycker varma, vårdande och beskyddande känslor för ngn, särsk. ngn i svagare position admin.komm.psykol.JFRcohyponymkärleksfullcohyponymtillgiven ömhjärtadhon är en öm morhan var mycket öm mot henne när hon var sjukäv. om handling e.d.en öm smekning på kindenmoderns ömma blickaren öm och förstående behandlingäv. om varmt kärleks­full situation, ofta med in­slag av erotikibl. ngt förskönandeJFRcohyponymintim ömma om­famningaren öm scen när de tu möttes i­gende blev över­raskade i en öm situationöm (mot ngn)ngns ömma lågase1låga 1 ömma känslorsekänsla 2 sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)