tryckår: 2009
äng
substantiv ~en ~ar
äng·en●(oplöjd och ogödslad) mark med rik, ständigt återkommande naturlig flora av gräs och örter
förr vanligen anv. som slåttermark och för lövtäkt; numera med skyddsvärde som unikt växtsamhälle och inslag i kulturlandskapet
jordbr.JFRcohyponymhage 1cohyponymvall 2
ängshöängskulturfjällänglövängslåtterängstrandängängens blomsterprakt vid midsommartidängens areal hade minskat starkt genom uppodling eller överföring till betes- eller skogsmark○numera vanligen om motsvarande betesmarkängsbetekorna betade på ängensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. äng; nord. ord med grundbet. ’krökning’; besl. med angel
