SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
äng substantiv ~en ~ar äng·en(o­plöjd och ogödslad) mark med rik, ständigt åter­kommande naturlig flora av gräs och örter förr vanligen anv. som slåttermark och för löv­täkt; nu­mera med skydds­värde som unikt växt­samhälle och in­slag i kultur­landskapet jordbr.JFRcohyponymhage 1cohyponymvall 2 ängshöängskulturfjällänglövängslåtterängstrandängängens blomster­prakt vid midsommar­tidängens areal hade minskat starkt genom upp­odling eller över­föring till betes- eller skogs­marknu­mera vanligen om mot­svarande betes­markängsbetekorna betade på ängensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. äng; nord. ord med grundbet. ’krökning’; besl. med angel