publicerad: 2021  
ämbete ämbetet ämbeten
ämbet·et
substantiv
äm`bete
● vanligen i sammansättn. högre statlig (eller kyrklig) befattning som har sär­skild, (delvis) själv­ständig funktion och som med­för både befogenheter och an­svar
JFR tjänst 1
ämbetsansvar; ämbetsrum
in­rätta ett ämbete; besätta ett ämbete; inne­ha ett ämbete
○ äv. om mot­svarande myndighet i sammansättn.
landshövdingeämbete; ombudsmannaämbete; överståthållarämbete
○ ibland äv. om (samman­fattningen av) den bedrivna verksamheten i kyrkliga samman­hang
prästämbete
å ämbetets vägnar se vägnar
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska ämbete 'ämbete; arbete; tjänareskara; hant­verk; sakrament'; gemensamt germanskt ord, besläktat med ambassad