publicerad: 2021  
ärende ärendet ärenden
ärend·et
substantiv
ä`rende
1 sär­skild, mindre (arbets)upp­gift som ska ut­rättas på annan plats särsk. om att lämna av, köpa el. hämta något men äv. all­männare; på eget el. någon annans upp­drag
JFR tjänst 3
han ut­rättade några ärenden på lunchrasten; hon hade ärende till sko­makaren och till banken; kan du gå ett ärende åt mig?
○ äv. mer el. mindre yrkes­mässigt
hans första arbete var att springa ärenden åt specerihandlaren på hörnet
○ ibland med negativ bi­betydelse
han är en så­dan som all­tid springer ärenden åt chefen
med oförrättat ärende utan att ha lyckats ut­rätta sitt ärendebanken var stängd så hon fick åter­vända med oförrättat ärende
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ärende 'budskap; göro­mål; rätts­sak; natur­behov'; gemensamt germanskt ord, urspr. 'ngt som man ut­för el. full­följer'
2 formellt av­gränsad fråga (in­om visst om­råde) som tas upp till behandling vanligen av viss myndighet
JFR sak 1
asylärende; befordringsärende; personalärende
ett an­geläget ärende; ett brådskande ärende; ett känsligt ärende; hand­lägga ett ärende; ta upp ett ärende till behandling; bord­lägga ett ärende; av­skriva ett ärende; bolla ärendet vidare
ett ärende (om något/att+verb)
ett ärende (om något)
ett ärende (om att+verb)
ärendet ligger just nu hos läns­styrelsen; handlingarna i ärendet upp­tar redan tusen­tals sidor; nämndens hantering av ärendet
belagt sedan 1285 stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)