SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
å`bo substantiv ~n ~r å|­bor·naperson som har stadig­varande besittnings- och nyttjande­rätt till ngn annans jord vanligen kronans; vanligen i fråga om en ärftlig rättighet mest histor.jordbr.yrk.JFRcohyponymarrendator åbodelningde flesta åbor äger nu­mera sin jord genom s.k. skatte­köpsedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. aboe, till 3å och boe ’bebyggare’; jfr 1bo, nabo