SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
å`hörare substantiv ~n äv. vard. åhörarn, plur. ~, best. plur. åhörarna å|­hör·ar·enperson som lyssnar på ngt pedag.yrk.han råkade bli åhörare till deras ut­byte av förtrolighetersärsk. om person som är när­varande för att lyssna till mer el. mindre formellt fram­förande etc.åhörarbänkåhörarläktareen före­läsare med en säll­synt förmåga att fånga åhörarnas upp­märksamhetsedan 1575