SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
å`kare substantiv ~n äv. vard. åkarn, plur. ~, best. plur. åkarna åk·ar·en1person som driver transport­företag i större el. (ofta) mindre skala trafik.yrk.sopåkaretransporterna ut­fördes av lokala åkaresedan 1433Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. akare 2ofta i sammansättn. person som åker särsk. i tävling; vanligen i motor­fordon el. på snö el. is sport.yrk.konståkarekälkåkareskidåkareutförsåkareen backe för både turister och avancerade åkaresedan 1900