publicerad: 2021  
ör ören
ör·en
substantiv
ålderdomligt el. dialektalt (bank av) grus eller sand
spec. i ort­namn
Öregrund; Öresund; Kungsör; Skanör
spec. äv. om en typ av grovt, skarpkantigt grus från vissa vittrade berg­arter
belagt sedan 1000-talet (runsten, Funbo, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform aur, fornsvenska ör, sv. dial. ör 'grus, sten'; jfr ur­sprung till öring