SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ö`rnbräken substantiv, best. f. ~, plur. örnbräknar, n-genus örn|­bräkn·aren hög orm­bunke med ett ensamt, triangel­formigt, upp­repat pardelat blad vanlig på skogs­mark bot.sedan 1884till örn och bräken