publicerad: 2021  
1äga ägde ägt, presens äger
äg·er
verb
ä`ga
1 ha stadig­varande, laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan in­skränkningar förfoga över visst före­mål, särsk. vara som kan köpas och säljas
någon äger något
ett dotter­företag som helt ägs av sitt moderföretag; huset ägs av syskonen gemensamt; hon äger en villa, en sommar­stuga och en segel­båt; lägenheterna ägs av föreningen, som hyr ut dem till med­lemmarna; han äger knappast mer än kläderna på kroppen
äv. med av­seende på icke-materiell till­gång
förlaget äger copy­righten till boken; fotografen äger rätten att reproducera bilderna
äv. med av­seende på möjlighet, förmåga, fråge­ställning etc.
regeringen äger inte full handlings­frihet i frågan; han kände sig inte äga styrka nog för att våga opponera sig
spec. med av­seende på person(s känslor) etc.
någon äger någon/något
någon äger någon
någon äger något
man kan inte äga en annan människa; hon visste att han tyckte om henne men ville äga hans kärlek
spec. äv. i ut­tryck för total över­lägsenhet el. mycket hög kvalitet var­dagligt
någon/något äger
någon äger
något äger
hemma­laget ägde och vann med 5–0; filmen äger
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Täby, Uppland); vanligen runform ati (pret.), fornsvenska egha, ägha; gemensamt germanskt ord (engelska owe 'vara skyldig'); jfr ur­sprung till egen, egentlig, ätt
2 formellt ha laglig rättighet eller skyldighet att ut­föra viss juridisk handling eller dylikt
någon äger (att+)verb
myndigheten äger (att) yttra sig i ärendet
belagt sedan 800–900-talet (runristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)); runform aku (pres.)
3 i vissa ut­tryck vara i ett till­stånd av
något äger något
klago­målen äger visst berättigande; lagen äger tillämpning på det aktuella fallet
äga bestånd se bestånd
äga rum se rum
äga sin riktighet se riktighet
belagt sedan förra hälften av 1300-talet Söderköpings-Rätten (Upplysningar)
Mig äger ingen. Titel på roman av Åsa Linderborg (2007); titeln an­spelar på orden "Mig äger ingen/ ej ens jag själv" av Gunnar Ekelöf (1967, ur Samlade dikter, 2007)
2äga ägan ägor
äg·an
substantiv
ä`ga
vanligen plur. el. i sammansättn. om­råde med (jord­bruks)mark som till­hör en gård
ägoareal; ägobeskrivning; ägoskifte; utäga
de stora ägor som hörde till herr­gården
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ägha