publicerad: 2021  
ärva ärvde ärvt, presens ärver
verb
är`va
● över­ta (egendom eller dylikt) genom arv
någon ärver (något) (av/efter någon)
någon ärver (något) (av någon)
någon ärver (något) (efter någon)
någon ärver (någon)
ärvda möbler; han ärvde lite aktier och obligationer efter sin mor; syskonen fick gemensamt ärva sommar­stugan
○ äv. under­förstått med av­seende på pengar (el. annat värde­fullt)
de har det lite bättre ställt nu sedan de fick ärva; syskon­barnen fick ärva den barn­lösa mostern
○ äv. i fråga om biologiskt arv
hon har ärvt sin mors figur och sin fars hår­färg
○ äv. all­männare
som barn fick han sällan nya kläder efter­som han ärvde det mesta av sin store­bror
○ spec. med av­seende på negativa före­teelser
den nya regeringen fick ärva en gigantisk stats­skuld
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ärva; gemensamt germanskt ord; till 1arv!!
ärva1arv